Handlingens anatomi del 2

Min far kom och hälsade på mig i Helsingborg. Han kom in i replokalen just när Teater Sycoraxs ensemble var mitt i en diskussion om teaterns innersta väsen. Diskussionen avbröts omedelbart. Det var ju inte som att vi inte hade haft den förut och aldrig skulle ha den igen. Men pappa hade fått lite dåligt samvete så på väg därifrån frågade han om han avbrutit något viktigt. Nej då, svarade jag, vi pratade bara om intentioner. Jaså, sade han, var det några goda intentioner?

GoodIntentionsBadResultsW1

Det slog mig då hur internt bruket av ordet ”intentioner” var. Vi som gått på Institutet för scenkonst har en helt annan användning för ordet intentioner än de flesta andra har. För oss betecknar det ett viktigt element i en handling och något som ingår i träningen. De flesta andra ser det som något som har med uppsåt i största allmänhet att göra. För att själv förstå detta sätt att använda begreppet intention gjorde jag en ytterligare uppdelning av begreppet handling. Igår skrev jag om hur man kunde dela upp en handling i början, färdsträcka och slut. Idag ska vi dela upp den i beståndsdelarna impuls, intention. För att en handling över huvud taget ska kunna uppstå behövs en impuls. Det vill säga energi. För att impulsen ska kunna bli specifik behöver den en riktning, det vill säga intention. Jag såg det som så att först uppkommer handlingens Big Bang – impulsen och millisekunden därpå dyker intentionen upp som ger impulsen den riktningen den behöver. Intentionen är också så pass komplex att den även ger handlingen dess dynamik och tempo. Bästa sättet att träna intentioner är att påbörja en handling men stoppa sig själv innan den har fått ett rumsligt uttryck. Man kan då märka att något har hänt med kroppen, att den har ett annat uttryck än innan man började handlingen. Man märker att kroppen är i ett tillstånd av beredskap. Det går att förlänga detta tillstånd av beredskap, men inte hur länge som helst, det kommer att falna.

Det finns gott om exempel från vardagen på intentionsarbete. Tänk dig följande scenario: Du är ute och går och plötsligt ser du på avstånd någon du känner. Reflexmässigt är du på väg att höja armen till hälsning, men kommer på att du är skyldig personen en massa pengar, hejdar alltså armens impuls innan den kommit till uttryck och väljer istället att låtsas som att du ska över gatan precis då. Men precis innan du tar första steget kommer en bil som gör att du måste hejda dig. Och så vidare.

Så för att sammanfatta: För lekmannen är intention något som kan vara gott eller ont. För skådespelaren är det däremot ett av de elementen som går att träna på.

Annonser

Handlingens anatomi del 1

 Inte för att det ena är bättre än det andra, inte för att de egentligen är möjliga att särskilja utan för att definiera vad man som skådespelare har att arbeta med. Låt oss behandla begreppen handling och rörelse.

Så låt oss benämna en rörelse som något som är mer odefinierat än en handling, något som kan pågå tills utövaren tröttnar och har ingen eller föga konsekvens. Då är handlingens natur tvärtom. Den har en definierad riktning, en definierad konsekvens och pågår bara så länge som det är relevant.

Hopp från sittande på knä till huksittande   Rulla över på axeln

En handling har en början och ett slut och däremellan en färdsträcka. Det är tre element vi kan arbeta med. Hur börjar handlingen, hur påverkar det färdsträckan och hur påverkar det i sin tur slutet, och som fjärde elementet bortom handlingen, vad har den för konsekvens? För en tecknare är det lätt. Han har en penna i handen, tryckt mot ett papper. Hans handling är att han för handen och därmed pennan över papperet. Konsekvensen är ett streck. För en skådespelare kan det vara mera knivigt. Om handlingen är en gest hur precis den nu än är, så kommer den inte efterlämna ett streck i luften. Men den bör påverka nästföljande handling, på samma sätt som tecknaren efter sitt första streck inte kan bortse från det när denne ska rita nästa streck. Det går inte att låtsas som om papperet är blankt när man gör nästa streck. Så hur påverkar min första handling nästa handling?

I morgon: Beståndsdelarna i handlingens början.

 

Via negativa och via positiva

Min lärare Ingemar Lindh talade vid olika tillfällen om Via negativa och Via positiva. Den negativa vägen och den positiva vägen. Det handlade inte om ett värderande, att det ena skulle vara dåligt och den andra bra. Det var snarare ett sätt att beskriva de två tillvägagångssätt som fanns att tillgå.

Ingemar och Bruce

Det finns ett klipp med Bruce Lee från en tidig provfilmning han var på. Där får han förklara begreppet Kung fu för provfilmarna. Vad är det för skillnad på kung fu och andra kampsporter, undrade provfilmarna. Till exempel, säger Bruce, om någon håller fast ens arm, så tycker andra kampsportare att först ska man göra ditt och sedan datt för att sedan göra ännu en rörelse. Det blir väldigt komplicerat. Stampa killen på foten, så släpper han dig. Det var också så han utformade sin egen variant på kung fu, Jeet kune do. Ta bort allt som inte fungerar och ta bort allt som inte har med saken att göra. Det som är kvar blir själva essensen och det är det som det är värt att arbeta vidare på.

Inom skådespeleri finns det en massa idéer om vilken teknik som är värd att satsa på. Många gånger är det dock en fråga om det över huvud taget är teknik som det pratas om eller om det är diverse knep och knåp. Gör först ditt och sedan datt och förhoppningsvis hinner man klart innan publiken gått. Det läggs på det ena knepet efter det andra så vad som är värt att lägga ner arbete på skyms av alla tilltag. Många gånger handlar det inte om vad man som skådespelare faktiskt gör, utan om vad man som person gör för att man försätts i olika situationer, eller om man blir allt duktigare på att suggerera sig själv till olika känslotillstånd. Däremot är det väldigt sällan någon av dessa tillvägagångssätt behandlar situationen som en skådespelare faktiskt befinner sig i. Att göra konst av handlingar, oberoende av vilket tillvägagångssätt som används, oberoende av om det handlar om improvisationer eller ej, min eller talteater, om det är på en scen, framför en kamera eller i vilken belägenhet som helst. Vad är det en skådespelare gör som skiljer sig från lekmannen, eller från andra konstnärliga uttryck? Det är ju knappast att hen känner saker, att hen berättar saker eller att hen står på en scen. Jag ska vara djärv och påstå att det en skådespelare gör är att berätta saker via handlingar. En handling är en betydelsebärande rörelse, en rörelse som har konsekvenser. Vad består den av? Den har en början och ett slut och vägen däremellan och den har en konsekvens. Det betyder att den påverkar det som händer sedan.

Ett exempel på en handling är att dricka ett glas vatten. Det är en handling som är uppdelad i en massa mindre handlingar. Att sträcka handen efter glaset, att föra glaset mot munnen, att luta huvudet så att det får rätt förhållande till dricksglaset och så vidare. Ett annat exempel på handling är att säga en text. Som i stort följer samma principer som handlingen att dricka ett glas vatten. Hur tränar jag på det? Hur blir jag bättre på det? Hur får jag det att bli intressant och viktigt för en publik?

Vad det egentligen handlar om

Taoister och deras aversion till skådespeleri har jag redan skrivit om, men det finns en viktig referens inom taoismen. På samma sätt som det egentligen inte går att beskriva tao är det omöjligt att med ord förmedla vad det där med skådespeleri egentligen handlar om. När man försöker så lyckas man bara med att misslyckas. Man missar ofelbart målet. För vad man försöker beskriva är obeskrivligt, det ligger utanför det fattbaras gränser. Så fort man försöker att sätta ord på Tao har man förminskat det som önskades beskrivas. Därför kan man bara skriva vad det inte är och peka i rätt riktning.

Om inte alla, så i alla fall de flesta skådespelare har varit där. Låt oss kalla det för zonen. Ni vet det där tillståndet då man glömmer allt, befinner sig i nuet och allt man gör stämmer på ett förunderligt sätt. Mången konstnär har vittnat om upplevelsen av att befinna sig mitt i ett här och nu på ett sätt som de annars inte uppnår när de harvar genom sina liv. Det låter många gånger som att det blivit något beroende, och att det är vad som eftersträvas i den konstnärliga processen. Någon skådespelare har sagt sig finna det lättare under en filminspelning än på scenen. Det finns säkert de som finner motsatsen vara sann. Och om det är samma tillstånd som, eller i alla fall ett besläktat tillstånd till vad buddisterna kallar uppvaknande, så är det inget som kan sökas direkt, man kan bara ställa sig så beredd som möjligt och bjuda in det.

Vad man inte bör göra är att ställa en massa idéer i vägen för zonen. Försöka klämma fram den med hjälp av knep och knåp. Knep och knåp är ett effektivt sätt att stänga zonen ute, att inte komma fram till konstnärlig magi.

Fotboll och skådespelare del 2

Bland allt det som föresnar fotboll och skådespeleri så kom jag att tänka på eftersnacket idag. På analyserna. Jag har inte spekat mycket fotboll, men några år spelade jag som liten grabb i IFK Salem. Jag har också splat hockey och volleyboll. Men det är nog de lagsporter jag ägnat mig åt. Gick matchen bra så analyserade man varför den gjort det och om det fanns något som man kunde gjort bättre. Hade den gått dåligt så försökte vi förstå vad det var som gått fel. I vissa sammanhang handlade det mest om att skylla ifrån sig, på domare, motspelare och i värsta fall på medspelare. När det gått bra däremot var många av oss snabba till att peka på allt bra vi gjort som lett till vinsten. Så här långt efteråt är det lätt att se att analyserna i sig inte var direkt vetenskapliga, att deras syfte var något annat än att se vad som kunde göras bättre nästa gång. Men jag gissar att det är en ganska allmänmänsklig företeelse. Detta analyserande går också att se inom teatern. Många gånger efter föreställningar har det analyserats varför det gick bra eller mindre bra. Speciellt vanligt minns jag det var under mina år inom amatörteatern, men att det inte är särskilt ovanligt i de proffisionella sammanhangen heller. Vad som också känns som en koppling mellan de två företeelserna är att det är mer sällan som analyserandet faktiskt pekar på vad som fungerade och inte fungerade och vad som skulle kunna göras för att få ett bättre resultat. Det säger sig självt att ett bättre resultat är mer svårdefinierat inom teater än inom fotboll. Vinner man en match så finns det all anledning till att vara nöjd med resultatet. Inom teater är ett lyckat resultat svårare att precisera.

James Dean kände sig ensam

”Being an actor is the loneliest thing in the world. You are all alone with your concentration and imagination, and that’s all you have” Det ensammaste yrket i världen? Visst finns det andra yrken som i alla fall verkar mer präglade av ensamhet än just skådespeleri.

När jag var femton år gammal bodde jag med min familj i Trosa och när jag började snegla på skådespeleri så var det från att ha varit djupt ointresserad.Jag såg mig själv som en tecknare. Teckning var mitt kall. Penna och papper var mina verktyg. För att fördjupa mina kunskaper i hur man skapade bilder gick jag en kurs i oljemåleri hos Titti Gnospelius, en lokal konstnär. Vad jag inte visste var att Titti dessutom hade startat en teatergrupp för ungdomar. Efter att ha gått på hennes oljemålningskurs några tillfällen frågade hon om jag inte ville vara med i teatergruppen, Trosa teatergrupp. Tack och lov var hon envis för jag var inte lätt att övertala. Hade hon inte lyckats hade det inte blivit några skådespelarambitioner för mig överhuvudtaget.

Det som framför allt slog mig var just hur mycket mindre ensamt det var att vara skådespelare än att vara tecknare. I själva den skapande processen fanns det möjlighet till samvaro. Det finns möjlighet att skapa saker i grupp. Detta var omvälvande för mig och säkert en mycket stark anledning till att jag envisades med att fortsätta på skådespelarbanan. För även om en tecknare har en publik som ibland säger Oh och Ah om det hen gör, så är denne ensam i själva processen. Och jag inbillar mig att det inte är mindre ensamt att vara en författare.

James dean

De som blir författare och tecknare är kanske introverta i största allmänhet och trivs med ensamheten, och jag kan inte säga att jag är utan de dragen själv. Jag gillar att skapa i min ensamhet, men jag fann det också väldigt stimulerande med samskapande.

Fast när man benämner något som det ensammaste yrket i världen, så låter det, i alla fall i mina öron, som ett slags värderande och som det är synd om den stackaren som hamnat i den situationen att hen tvunget ska syssla med just det ensammaste yrket i hela världen. Vilket yrke det nu råkar vara. När det många gånger är tvärtom, en lisa för själen att få vara ensam en stund. Att få vara i fred med sitt skapande och få chansen att göra en djupdykning i processen. Det är kanske motsägelsefullt för en del, men i själva verket så kompletterar dessa sidor varandra.

(James Dean var för övrigt, så långt jag förstår, en smart kille som sade en massa saker värt att minnas och kommentera. Kanske jag helt enkelt inte förstått vad han ville ha sagt…)

Fas 4

Arbetsmarknadspolitiken har i ganska många år nu varit fullständigt missriktad. Samhället riktar sina resurser mot den arbetslöses förmåga att söka jobb, som om det var där problemet ligger. Som om det finns hur många jobb som helst och problemet ligger hos den arbetslöses förmåga att söka jobb.

Denna politik innebär att opportunistiska entreprenörer startat verksamheter som gått ut på att slipa de arbetslösas bristande förmågor att skriva CV och personliga brev. Efter några år så har dessa arbetslösa funnit sig vara experter på att skriva dylika dokument, men också att de fortfarande varit arbetslösa. Rent matematiskt är det här inte konstigt. Antalet lediga arbeten är färre än de arbetssökande. Jobben blir inte fler av att så många som möjligt kan skriva CV och personligt brev. Antagligen har det aldrig någonsin funnits så många som kan skriva CV och personliga brev som nu, men det står inte i proportion till hur arbetslösheten breder ut sig. På sextiotalet var det nog ganska få som visste hur de skulle de bäst borde utforma sina anställningshandlingar. Trots det var arbetslösheten då som lägst.

Skådespelare och andra kulturarbetare som mer än de flesta haft en risig arbetsmarknad att förhålla sig till fick redan på nittiotalet känna av denna missriktade politik. Få nu levande människor är så välutbildade i att fylla i papper med uppgifter om utbildningar, egenskaper och erfarenheter som just kulturarbetare. Inte för att det gjort marknaden bättre. I bästa fall har det gjort kulturarbetarna bättre på att konkurrera om de få jobb som finns. En massa resurser har alltså lagts ner på att lika många arbeten ska vara föremål för en bättre konkurrens. Det har i bästa fall lett till att arbetet som utförts blivit bättre enligt idén med konkurrenssamhället, i värsta fall har det bara blivit billigare.

New York Construction Workers Lunching on a Crossbeam

29 Sep 1932, Manhattan, New York City, New York State, USA — Construction workers eat their lunches atop a steel beam 800 feet above ground, at the building site of the RCA Building in Rockefeller Center. — Image by © Bettmann/CORBIS

Frågan är bara om en arbetsmarknadspolitik ska riktas mot att få fler i arbete eller få konkurrensen bättre. I kölvattnet på denna politik har industrin kring CV- och Personligt brevskrivande exploderat. Arbetsgivare har drunknat i ansökningar när de utlyst jobb, i spontanansökningar när de inte sökt arbetskraft. Skådespelare har uppmuntrats att söka upp regissörer och producenter för personliga möten. Detta verkar de flesta regissörer vara fullkomligt ointresserade av och de som någon gång svarar brukar hänvisa till rollsättare, som i sin tur ber skådespelarna att inte ringa så ofta.

Jag tror inte svaret på arbetslösheten är att arbetstagarna blir bättre på att söka jobb. vare sig bland kulturarbetare eller bland andra. Jag tror lösningen är att det blir fler arbetstillfällen, också inom film och teater. Det görs för lite film och teater och det görs för lite för att göra det möjligt för en möjlig publik ska ha möjlighet att se dessa produktioner. Resurserna finns, de behöver bara riktas åt rätt håll

Utstrålning och närvaro

När vi kommer till omätbara odefinierade element i skådespelararbetet så är nog Utstrålning och Närvaro mina favoriter. Hur blir man bättre på att utstråla och att närvara? Hur kommer det sig att vissa skådespelare får höra att de har utstrålning och närvaro?

Vad är det hen gör för att utstråla, vad nu detta utstrålande består av, och vad innebär detta närvarande? Hen är ju där, på scen. Går det att vara extra mycket där, mer än medskådespelaren, som inte begåvats med samma närvaro, som kanske är där bara lite grann, lite till hälften? Det vore i så fall mer imponerande än någon som är där helt och hållet. Svaret på dessa egendomliga frågor är att skådespelare är illusionister. Vi skapar en känsla av något som inte är. När vi trollar fram en känsla av att vara något utöver det vanliga är det inte konstigare än när Carl Einar Häcknar trollar fram en duva från ingenstans. Givetvis, tänker vi, när det kommer till illusionister, är det ett trick. Carl Einar kan inte förflytta flygfän från en dimension till en annan, vi ser bara inte hur han gör. När skådespelare ”har” utstrålning, så är det för något de gör, eller snarare sättet de gör det på. Ett sätt som lekmännen inte har kapacitet att genomskåda och som den arma publiken tolkar som något överjordiskt.

Clint

Clint Eastwood lade märke till att alla som spelar hjältar har något gemensamt. De rör sig långsamt, och uppfattas som mer som hjältar. Följaktligen valde Clintan att röra sig långsammare än sina med och motspelare. Ett trick som kommit att anammas av de flesta skådespelare som hamnar i hjälterollen.  Lill Lindfors är kanske inte bemärkt skådespelare, men hade tricks för sig för att röra upp positiva känslor i sin publik. Ett av dem var att alltid vara medveten om hur strålkastarna satt, så att när hon tittade ut på sin publik, att ljuset speglades i hennes ögon. Om det inte gick krävde hon att strålkastarna skulle anpassas.

Vad har du själv för knep och knåp för att skapa känslor i publiken som de inte kan förklara?

Fotboll och skådespeleri

Jag har vid ett antal tillfällen slagits av att före detta fotbollspelare som sadlat om till scenkonst gratis fått vad många andra aktörer får kämpa med för att åstadkomma. Det är uppmärksamheten i förhållande till vad som händer i rummet och situationen man befinner sig. En lagspelare, till exempel i fotboll, är tränad att hela tiden uppmärksamma var bollen finns, var med och motspelare är på planen och göra bedömningar utifrån detta. Vad behöver göras, hur måste man anpassa sig för den situation som faktiskt råder utifrån spelreglerna och strategierna som gäller. Värdefulla egenskaper för vilken skådespelare som helst, framför allt skådespelaren som vill agera utifrån den situation denne faktiskt befinner sig är det obetalbart.

Vinnie jones

Att fotbollsspelare verkar ha en större förmåga att vara i nuet och ha uppmärksamheten riktad mot vad som faktiskt händer, istället för att grotta ner sig i de inre processerna, i idéerna, om vad de borde känna och se till att de känner som de förmodas känna, även om ingen kommer fatta exakt vilken känsla de faktiskt har, även om de mest verkar må dåligt över att inte hitta rätt känsla eller komma på sina repliker i tid, eller vilken handling de förmodas göra, att allt kommer lite för sent. Det blir ryckigt och det blir panikartat. Det finns skådespelare som uppskattar den här känslan av panik, som tycker om när de inte riktigt vet vad som ska hända. De tycker att det ger en känsla av nerv och närvaro, och arbetar på att frammana denna panik för att förhindra att deras föreställning ska stagnera. Vad de missar är att det aldrig är samma sak. Det är omöjligt. Något har alltid förändrats. Till det sämre eller till det bättre, eller så är det omöjligt att värdera i de termerna. Som en gammal taijimästare gör sin tai-chiform dag ut och dag in, och varje dag hittar något nytt i detta, så gör du din föreställning tills den inte ska spelas längre. Varje dag kommer du hitta något nytt i den. Den kommer vara annorlunda varje dag vare sig du tvingar fram det eller ej, vare sig du tillåter det eller ej, vare sig du har panik eller ej.

 

Fake it till you make it?

 Elvis dricker”Most actors does not act, they imitate acting” Hårda ord. Jag ska inte gå in på om det är sant eller ej, men visst är det lätt hänt att någon härmar det som ska göras på en scen än vad som faktiskt skall göras.

Jag har påstått det förut och jag kommer antagligen fortsätta hävda det med en galnings envishet. Det är komplicerat att skådespela. För att det är i princip väldigt enkelt. Det finns ingenting att placera utanför de egna aktionerna. Det finns ingen gitarr eller penna eller pensel eller annat verktyg som skulle kunna göra att det skapade hamnar utanför den egna kroppen, varandet och agerandet. Vi gör konst av att dricka ett glas vatten, att gå, att uttala ord.

 

Det är något i stort sett alla som är normalskapade gör. Hur ska vi stackars aktörer skilja vår konst från det vardagliga? Gissningsvis är det en fråga som outtalat rider de allra flesta av skådespelare, på hela skalan från amatör till fackman/kvinna.frågan inbjuder till att vi tittar på någon eller flera skådespelare vi gillar och bara försöker härma vad denne gör, utan att förstå att vi helt och hållet missar hela poängen.
Dessutom, om vi skulle lyckas i vår ambition att efterlikna någon av
våra idoler, så har vi begränsat vårt uttryck.